Operationen
25 jan 2001 Kallad till Sjukhus A . Urologen konstaterar att tidigare ställda diagnoser är korrekta och remitterar till operation.
Jag kan inte låta bli att tänka på Michael Kordas upplevelser före under och efter operationen. Som den sköterska, som rådde honom att ta kontakt med hemsjukvården, för att ordna med hemsjuksköterska, vårdbiträde, blöjor, halksäker badstol mm listan var ganska lång, hur han plågades efter operationen av dålig smärtlindring och alla våndor efter hemkomsten med läckande katetrar blöjor o.s.v.
Jag tillhör normalt inte den oroliga typen, som tar ut något i förväg och absolut inget, som kan vara negativt. Men visst kändes det. Jag skulle inte tala sanning om jag påstod något annat. Jag var fullt medveten om att cancern är en svår sjukdom och att en radikal prostatatektomi var en mycket svår operation och krävde stor vana och kunskap hos den opererande läkaren. Det var så mycket, som kunde hända. Det som oroade mig mest var risken för inkontinens. Jag hade svårt att tänka mig gå med blöja resten av livet även om jag tror att man skulle kunna vänja sig vid det också, för det tror jag. Nej det var nog mest det praktiska jag tänkte på, att hantera det i offentliga miljöer, på semesterresor, om det skulle lukta o.s.v.
I febr. Gjorde jag en resa till Marocko för att förkorta väntetiden och tänka på annat ett tag. Även om jag inte helt kunde släppa tankarna på vad som väntade när jag kom hem, var vistelsen i Marocko något som gjorde mig gott. Jag hade varit i Marocko flera gånger tidigare, så jag kände mig ganska hemma där och kunde ta det lugnt och bara njuta av sol värme och god marockansk mat.
22 febr. 2001 Inskrivningssamtal och provtagning. Inget märkvärdigt. Det var en narkosläkare, som ställde en del frågot om man tålde narkos, samt tog han en del prover.
25 febr. 2001 Inläggning. Operationen skulle ske redan kl. 08,00 den 26 febr. På grund av min långa resväg, fick jag komma till sjukhuset redan kvällen innan, för att kunna förbereda mig för operationen. Jag har alltid svårt att sova på främmande platser första natten och så även denna gång. Som tur var hade jag min freestyle med mig, så jag kunde ligga och lyssna på musik mesta delen av natten. Jag har också den underbara förmågan att kunna somna till musik. Det är bara att trycka in hörpropparna i öronen och sätta på P2, på nästan icke hörbar nivå, då somnar jag i vilken miljö som helst. Musiken i P2 har en sådan lugnande och avslappnande effekt på mig.
26 febr. 2001
Jag vaknade tidigt på morgonen och låg och väntade på att något skulle hända. Man tog nya blodprover, puls, blodtryck och temp innan jag fick stiga upp och duscha. Jag fick en ren operationsskjorta och vita långstrumpor. Sedan var det bara att krypa ner i sängen för ny väntan. Ungefär kl. sju kom en vaktmästare in och hämtade mig för transport ner till operation. Filten jag hade på mig var tun och jag frös en del efter transporten i de långa korridorerna och hissarna ner till operationsavdelningen. Där nere, blev jag omstoppad med varma täcken, som plockades fram ur ett värmeskåp. Det kändes otroligt skönt. Jag fick ligga och vänta en stund på att rullas in i själva operationssalen. Under tiden fick jag en lugnande spruta. Det kändes skönt och avslappnande. Jag rullades in i operationssalen och blev nedsövd. Det var det sista jag minns innan jag vaknade upp på uppvakningsavdelningen. Jag vet inte hur länge jag låg där, för jag var väldigt sömnig efter operationen och ville mest sova. Jag kände inget illamående eller obehag efter operationen. Det var mycket aktivitet på uppvakningsavdelningen, så det kändes skönt att komma upp på salen. Under hela tiden sedan jag skrevs in den 25 jan., har jag blivit mycket väl omhändertagen och så även i fortsättningen av min sjukhusvistelse. Det hände inte så mycket mer än väl omhändertagande. Visserligen läckte det en del från katetern, men det är säkert sådant, som drabbar de flesta. En veckas sjukhusvistelse är normalt efter en sådan här operation, men jag fick ligga lite längre p.g.a. att dränaget inte gav ett riktigt klart resultat, vilket skulle vara ett måste. Jag kan inte nog berömma personalen, som verkligen ställde upp för patienterna. Maten var mycket bra och stämningen var god både bland patienter och personal.
5 mars 2001
Blev jag utskriven Jag var laddad med kateterpåsar för tre veckor och bandage att fästa runt där katetern gick in för att hindra läckage.
Det var en prövningens tid att behöva gå med kateter i tre veckor både dag och natt, men det gick bra. Det var inte särskilt besvärligt att byta och hålla rent heller.
26 mars 2001 Ã…ter till sjukhuset.
Denna gång för att dra katetern. Nu var det spännande, för detta var ju den mest kritiska punkten efter själva operationen (Som naturligtvis var mest kritisk av allt), hur skulle det bli? Skulle det bli blöjor för framtiden eller hade det gått bra. På hemvägen fick jag, en liten föraning om vad som skulle kunna komma. Efter det att systern hade dragit katetern, fick jag dricka vatten litervis, för att urineringen skulle komma igång. Jag fick inte lämna sjukhuset förrän det hade fungerat. Jag vet inte hur många liter vatten jag drack innan det kom. Efter det att jag hade tömt blåsan, gjordes en ultraljudsundersökning, som skulle visa att blåsan hade tömts helt och det hade den, så det var okej att åka hem. Jag fick ett skydd (man kan kalla det för en mindre blöja), att sätta mellan benen och en fixeringsbyxa av ett nätliknande material med resårer, som skulle hålla skyddet på plats. När jag åkte hem efter operationen, fick jag åka taxi, men den här gången fick jag ta buss. Jag hade ganska lång väg och måste byta buss på vägen. Jag hade inte åkt någon lång sträcka förrän jag började känna hur det trängde på. Jag knep ihop efter bästa förmåga och kunde hålla mig tills det var dags att byta buss. Väntan på nästa buss var inte lång, men jag upplevde den som timmar. Jag kunde inte hålla mig utan lät det komma i hopp om att det skydd, som jag hade mellan benen skulle klara strömmen och det gjorde den till en viss del. Jag kände inte att det hade läckt utanför, så jag fortsatte färden med nästa buss. Även denna färd blev plågsam och besvärlig, då jag kände att det smårann hela tiden, med påföljd att skyddet blev tyngre och tyngre. Jag blev stående för säkerhetsskull under färden i bussen. Jag vågade inte sätta mig ner av rädsla för att jag skulle blöta ner sätet. Det gick bra så länge som jag stod upp och i viss mån kunde knipa med benen, men jag hade en promenad på några hundra meter från bussen och hem till bostaden. När jag började röra på, mer eller mindre forsade det ut. Skyddet blev så tungt att den elastiska fixeringsbyxan inte klarade av att stå emot. Jag bara kände hur det urintyngda skyddet började glida ner för benet och hur det slutligen hamnade på marken. Mina byxor blev naturligtvis dyblöta vilket syntes lång väg. Det blåste en kraftig nordan denna marsdag och det kändes som om benen skulle frysa till is. Jag hade turen att ha en plastpåse med mig, som jag kunde lägga det våta skyddet i, men hur skulle jag skyla min blöta byxor? Jo jag hade turen att passera på en väg, där det stod två långtradare parkerade, så jag gick in bakom dessa och fortsatte promenaden hemåt Samt hade jag en kvällstidning, som jag kunde hålla framför mig för att dölja det mesta.
Efter en dusch och det att mina byxor hade hamnat i tvättmaskinen, kontaktade jag avdelningen på sjukhuset, för att berätta vad som hänt. Dom blev mycket ledsna och visste inte till sig, för hur dom skulle göra det bra för mig igen. Dom ordnade snabbt en sändning med lite större skydd och fixeringsbyxor, som skickades hem med expressbud. Det kändes skönt. Nu var jag hemma och kunde hantera det här problemet på bästa sätt. Efter det att blåsan hade tömt sig ordentligt fast kanske lite olämpligt, hade jag inga vidare besvär med inkontinens, eller mer än vad jag hade haft tidigare. Jag har nämligen ett litet dropp efter en tidigare operation för förstorad prostata, men det är ett litet problem.
Jag kan inte säga annat än att operationen och behandlingen har gått bra och långt bättre än vad jag i min vildaste fantasi hade vågat hoppas på. Nu var det nästa fråga, hade operationen lyckats? Var jag fri från min cancer?
Länkar till cancerdagbok